Historia
Bildande
RFHL bildades 1965 av Frank Hirschfeldt - som blev förbundets första
ordförande - tillsammans andra personer som av olika skäl kommit att
intressera sig för narkotikafrågan. Det var t ex läkare, psykologer och
anhöriga till missbrukare som ville balansera och tillföra kunskap till
den yrvakna debatt som uppstått kring ett fenomen som var ganska nytt i
Sverige.
Året efter tillkom en avdelning i Stockholm och så småningom också en i
Göteborg. Idéerna spreds och allt fler lokalavdelningar bildades.
Medlemmarna levde upp till de formuleringar som fanns i stadgarna:
”Människor med och utan egen erfarenhet av missbruk.” Detta ledde i sin
tur till en blandning av många olika erfarenheter och kunskaper inom
förbundet.
Denna blandning lever kvar som en viktig hörnsten i RFHLs arbete också idag.
Förbundet antog namnet Riksförbundet För Hjälp åt Läkemedelsmissbrukare
och lade fast att uppgiften var att organisera människor med och utan
egen erfarenhet av missbruk för en bättre vård och för bättre kunskap
om vad narkotikamissbruk var. Namnet valdes utifrån att allt det man då
kallade narkotika var läkemedel som så småningom kom att
narkotikaklassas.
RFHL skulle också arbeta med socialpolitiska frågor i anslutning till
missbruk och utslagning. Detta var en av de avgörande skillnaderna
mellan RFHL och t ex länkorganisationer som stannat vid att ge stöd
till enskilda personer.
R-förbunden
RFHL kom snabbt att bli en viktig röst i den socialpolitiska debatten.
Ibland var det på egen hand och ibland tillsammans med övriga
”R-förbund”. R-förbunden kom att bli att bli ett begrepp: Den samlade
klientrörelsen som organiserat sig och drev intressepolitiska frågor
tillsammans med kravet på att människor som själva var berörda också
skulle vara med och styra och påverka.
Det första R-förbundet var KRUM – Riksförbundet för kriminalvårdens
humanisering. Det följdes av RFHL och så småningom bildades också
ALRO - Alkoholproblematikers Riksförbund och RSMH – Riksförbundet
för Social och Mental Hälsa. Några år senare tillkom RFFR –
Riksförbundet För Familjers Rättigheter.
Tillsammans utgav R-förbunden Pockettidningen R som kom att bli
avgörande i den socialpolitiska debatten med sina många skildringar av
kamp mot förtryck och utanförskap. Det första numret fick namnet
”Varför i helvete har vi ingenting att säga till om?”, en titel
som på många sätt angav tidningens kommande inriktning.
R-förbunden föddes och växte ur tidens starka solidaritetsrörelser både
nationellt och internationellt och samlade mängder av medlemmar och
aktivister.
KRUM är nedlagt sedan ett antal år, men de övriga R-förbunden lever och
arbetar var för sig och ibland tillsammans när organisationernas
intressen korsar varandra.
RFHL, narkotikan och tidsandan
Få frågor har präglats så mycket av tidsanda och politiska svängningar
och så lite av kunskap som narkotikafrågan. Samhällets sätt att se på
och bemöta problemen har varierat kraftigt beroende på vilka
förklaringsmodeller som varit förhärskande.
I mitten av 60-talet började den bli ett ämne för allmän debatt.
Narkotikan hade nått gatorna och gruppen missbrukare ökade. Tidigare
hade det främst varit en drog som intresserade särskilda grupper som
kommit i kontakt med den genom sitt yrke eller i sina speciella
umgängeskretsar. Det var konstnärer, musiker och andra som var
förhållandevis väletablerade. När den nådde vidare kretsar blev den
också en angelägenhet för samhället.
Sverige stod handfallet inför narkotikan, särskilt när gruppen
utvidgades och unga människor gav sig in i ett användande som för många
ledde till missbruk.
Preparaten som användes kom successivt att narkotikaklassas och
lagstiftningen skärptes. Däremot kom det att dröja innan
sociallagstiftningen också inkluderade narkotikamissbruk som skäl för t
ex omhändertagande. Först med den nya Socialtjänstlagen, som kom i
början av 80-talet, och införandet av LVM (Lagen om vård av
missbrukare) innefattades också narkotikamissbruk.
Narkotikamissbrukare placerades därför främst inom psykiatrin innan
särskilda enheter började växa upp med början sent 60-tal och i ökande
omfattning under 70-talet.
Det var utifrån denna ”laglöshet” som en av de stora striderna i
narkotikafrågan kom att stå: Vårdtvång eller frivillighet. Nils
Bejerot, en av grundarna till RNS (Riksförbundet Narkotikafritt
Samhälle), kom att bli en av portalfigurerna för ett införande av
vårdtvång i stark motsättning till RFHL. RNS hävdade att narkotikan
spreds ”epidemiologiskt” och att samhället måste slå mot den enda
oundgängliga länken; Narkotikamissbrukaren. Parallellt drevs kravet på
högre straffskalor för narkotikabrott.
RFHLs ståndpunkter var och är i huvudsak det motsatta. RFHL menar att
missbruk föds ur ett komplext samspel mellan individ och samhälle.
Narkotikan är en ungdomsdrog i den meningen att man sällan debuterar
som vuxen. Det medför ett tidigt utanförskap och en tidig utslagning.
Missbruk har sin grogrund i ogynnsamma och segregerande livsvillkor,
även om det på individnivå kan finnas stora skillnader på människors
motiv till att börja använda narkotika. Tesen förstärks av det faktum
att långt fler människor prövar narkotika än det antal som fastnar och
utvecklar ett beroende. Det finns alltså ingen självklar koppling
mellan att pröva narkotika och att utveckla missbruk.
Sättet att motverka missbruk blir därför att på bredast tänkbara bas
arbeta för att motverka segregation och utslagning. På individnivå
måste stöd och hjälp anpassas till individuella behov. Polis och tull
har sina givna uppgifter i att bekämpa narkotika. Men med ett
socialpolitiskt fokus på missbruksfrågorna borde deras uppgifter bli
betydligt begränsade.
Under slutet av 80-talet kom den repressiva linjen i narkotikafrågan
att få allt större genomslag. Det medförde ökande straffsatser och ett
förlängt vårdtvång inom socialtjänsten.
”Narkotikakriget” kom allt mer att bli ett krig mot enskilda individer.
Inslagen av prevention och vård och behandling tonades ner till förmån
för en restriktiv och repressiv hållning som man från samhällets sida
ofta beskrev som ”den enda rätta”. Den ekonomiska lågkonjunkturen under
90-talet blev förödande i kombination med de politiska vindarna som
blåste. Kontrollåtgärderna mot enskilda missbrukare blev kvar och
förstärktes, samtidigt som den vid den tiden ganska väl utbyggda
narkomanvården, lades ner av ekonomiska skäl.
Den förda politiken fick verka ganska ostört fram till början av
2000-talet, då man började summera skördarna av den förda politiken.
Antalet missbrukare hade nästan tredubblats samtidigt som antalet
personer som avlidit av narkotikarelaterade skäl hade fördubblats under
en femårsperiod. Missbrukarna var också sjukare och ofta hemlösa, ett
resultat både av besparingsåtgärder men också av en förändring i
attityd till personer med beroende: Du är i första hand kriminell och i
sista hand hjälpbehövande på annat sätt – ingen hjälp förrän du är
drogfri.
RFHL är inte förespråkare för att legalisera narkotika, men är
motståndare till att missbruket i sig är kriminaliserat, d v s att det
är olagligt att vara narkotikaberoende.
I dagsläget börjar samhällsdebatten så sakteliga att ändra karaktär.
Vissa inslag av att möta missbrukaren där han är och erbjuda hjälp kan
skönjas. Det är enligt ny lagstiftning möjligt att erbjuda sprututbyte
för att skydda från livshotande sjukdomar, men endast de kommuner i
Skåne som haft sprutbyte i projektform under många år har hittills
visat intresse av att ge den möjligheten. Substitutionsbehandlingen
håller på att utökas. Samtidigt finns dock fortfarande starka
repressiva krafter som lett till att mer än 60% av alla intagna på
landets fängelser är narkotikaberoende samtidigt som behandlingshemmen
står tomma.
Kampen för adekvat hjälp på individens villkor är långt ifrån vunnen.
Samhällsdebatten om utslagning och utanförskap knappt påbörjad…
RFHL och läkemedelsfrågan
I mitten av 70-talet började RFHL kontaktas av personer som sa: Jag är
en sån där läkemedelsmissbrukare. De som ringde var beroende av
lugnande och sömngivande medel och beskrev att de mådde förfärligt
dåligt av sin medicinering och att de inte fick hjälp från sjukvården.
De hade sökt på ”läkemedelsmissbrukare” i telefonkatalogen och hittat
RFHL. Det fanns vid den tiden ingen kunskap om dessa frågor inom
förbundet och till att börja med försökte vi avvisa dem och be dem ta
kontakt med ”sjukvården eller någon annan” som kunde detta ämne. Med
tiden framstod det allt tydligare att ”någon annan” inte fanns och
utifrån det började RFHLs första läkemedelsprojekt.
Nu, trettio år senare, har vi lärt oss av våra medlemmar och vår
praktik att skalan legal och illegal är flytande. Det som är läkemedel
idag kan vara narkotikaklassat i morgon. Det gäller hela vägen från
amfetaminerna, över barbituraterna till bensodiazepinerna och
analgetikan (smärtstillande medel). De narkotikaklassade preparat som
förskrivs som substitutionsbehandling (t ex metadon) och de lugnande
medlen finns både på den legala och illegala marknaden. De har alla det
gemensamt att de är beroendeframkallande och ger många biverkningar. De
nyare sinnesförändrande medlen, SSRI-preparaten (antidepressiva
mediciner) ger också mängder av biverkningar.
De människor som söker RFHLs hjälp har vid något givet tillfälle fått
dessa medel av läkare utan att vara medvetna om de beroenderisker som
finns. De har fått dålig, om någon, information om biverkningar, och de
får dålig, om någon, hjälp att sluta med sin medicinering. De
biverkningar de får känns inte alltid igen som just biverkningar utan
tolkas ofta som nya psykiatriska symptom och leder till förskrivning av
andra medel.
RFHLs arbete med läkemedel har sin bas i det stödarbete som sker lokalt
där man hjälper människor att förstå effekterna av sina mediciner och
hjälper till att trappa ner dem, om den som söker oss vill det.
Det socialpolitiska arbetet är framförallt opinionsbildning och
kunskapsspridning genom skrifter, konferenser och annat för att öka
uppmärksamheten kring detta stora folkhälsoproblem.
RFHL är inte motståndare till all användning av psykofarmaka. Men de
skall förskrivas i rätt dos under rätt tid till rätt person och inte
slentrianmässigt till hundratusentals människor som inte behöver dem.
Patienter skall också ha rätt till alternativa behandlingsformer och få
kunskap om de eventuellt negativa effekter dessa medel också kan ha.
RFHLs organisation och inre arbete
RFHL är uppbyggt enligt enkla demokratiska principer: En
förbundsstyrelse, som utses av kongress vart tredje år, leder
förbundsarbetet. Lokala föreningar, med egna styrelser, driver det
lokala arbetet utifrån de förutsättningar som finns på orten och vilken
intresseinriktning som de aktiva har. Det kan betyda att man har mer
eller mindre betoning på läkemedelsfrågan eller narkotikafrågan. Lokalt
sker också arbete in mot landets häkten och fängelser för stöd till
bättre frigivning men också för att hjälpa till att driva rättsfrågor
för intagna.
RFHL har också startat och drivit rehabiliteringsverksamhet för
narkotikaberoende. Dels behandlingsenheter men också familjevård och
öppna verksamheter i lokalavdelningarna.
Idag finns IRIS utvecklingscenter samt familjevård i Värmland och Blekinge som delar av eller med knytning till RFHL.
Många verksamheter lades ner under den stora ”behandlingshemsdöden” på
90-talet. Lokalavdelningar driver fortfarande öppen stödverksamhet, t
ex i Luleå, Uppsala, Jönköping, Stockholm och Göteborg eller mer
strukturerad dagverksamhet som i Västerås.
Från RFHL har andra verksamheter knoppats av. Det gäller t ex KILEN,
Konsumentinstitutet läkemedel och hälsa, som ursprungligen var en del
av RFHL Stockholmsavdelnings läkemedelsarbete. Detsamma gäller
Stiftelsen Kvinnoforum, som ursprungligen startade som en del av RFHL
med fokus på missbruksfrågor ur kvinnoperspektiv. Båda dessa har med
åren förändrat inriktning och fokus i respektive verksamhet, men har
gemensamma rötter. Basta Arbetskooperativ projekterades hos RFHL innan
verksamheten startade som ett brukarägt arbetskollektiv.
Under senare år har RFHL satsat på att stödja nya grupper som sökt sig
till oss för att organisera sig. Det gäller t ex FRIO –
Förtroenderådens Riksorganisation – Föreningen Tjuvgods och unga
afrikaner, män och kvinnor, som vill delta i arbetet att motarbeta
marginalisering och utslagning som ett resultat av droganvändning.
 |
RSS för kommentarer